Stenergards såta vänner i Bogota och Tel Aviv
- Närvarade vid installationen av `Uppskäraren´,
den nye presidenten i Colombia som
lovar att ”slita inälvorna ur vänstern” och ska kopiera Netanyahus ”järnhand” från
Gaza
AV DICK EMANUELSSON
STOCKHOLM / 2026-08-11 / Den 26 mars 2025 träffade
Sveriges utrikesminister sin israeliska motsvarighet som skulle kunna ha sagt,
att IDF dagen till `ära´ hade passerat 50 000-strecket av massakrerade
palestinier i Gaza. Den 7 augusti 2026 ärade Stenergard med sin närvaro installationen av Colombias nye president.
På hans meritlista kan han stoltsera med att han
som advokat har försvarat Salvatore Mancuso, ledare för Colombias
paramilitära dödsskvadroner (AUC) som enligt egna uppgifter mördade
tiotusentals civila och personligen var ansvarig för morden på 500 civila som
1999-2004 brändes i ugnar [1] och askan kastades i floden.
I den franska nyhetskanalen France 24 berättar Fabian
Becerra hur han under 20 års tid har försökt få klarhet i hur hans 12-åriga
dotter en dag gick till skolan för att aldrig mer komma tillbaka. Förra året bekände
en paramilitär att de hade gripit henne i länet Norte de Santander i byn Juan
Frio, tio minuter från hennes hem som ”en liten söt tjej”, och blev ett av
offren som brändes i en av ugnarna. Enligt myndigheterna existerar det dessutom
en massgrav med 200 kroppar som inte brändes i ugnarna.
Varför brändes
dess offer i ugnar?
Mancuso uppger att armébefälen uppmanade AUC,
att i stället för att kasta sina offer i floden, måste de göra sig av med sina
offer mer effektivt. ”Det ser inte bra ut med alla dessa lik i floderna”,
hade en general sagt, vilket är en makaber men konkret bild av den statliga
terrorismen, hur dessa dödsskvadroner var arméns förlängda arm som utförde ”det
smutsiga kriget”.
Och i likhet med de tyska fascisternas Auschwitz
och andra utrotningsläger, blev ugnarna i djungeln det effektiva verktyget. Och
denne och andra kallblodiga psykopatiska mördare försvarades med frenesi av Colombias
nye president, Abelardo de la Espriella.
På dennes meritlista kan vi tillägga en rad andra
paramilitära chefer, men framför allt kokakartellernas `Capos´, gods- och landägare
och de företagare med förbindelser i den colombianska paramilitära maffian som
fördrev fem miljoner bönder från sina marker, mördade fackföreningsledare och framstående
ledare inom vänstern eller journalister som vågade beskriva verkligheten så som
den var och är.
Beundran för krigs-
förbrytaren `Satanyahu´
När
Stenergard reste till Tel Aviv och skakade hand med Israels utrikesminister Gideon Saar, skrev
denne på sitt X-konto:
”Dialogen mellan Israel och Sverige och relationen mellan våra
länder blir bättre och bättre. Jag berömde Sverige för det viktiga beslutet att
stoppa bidrag till UNRWA. Vi kommer att fortsätta stärka vänskapen mellan våra
länder”.
Det fick Håkan Svenneling, Vänsterpartiets
utrikespolitiska språkrör i riksdagen att reagera med orden; ”Det är inte
värdigt Sverige att ha en utrikesminister som reser till Israel under ett
pågående folkmord”.
Espriella å sin sida försäkrade nyligen, efter att
han hade gratulerat Netanyahu till folkmordet i Gaza, att han kommer att agera
med samma ”järnhand i Colombia. Efter presidentinstallationen upprättade
Espriella de diplomatiska förbindelserna som den avgående president Gustavo
Petro hade pausat som en reaktion över det ockupationsmaktens folkmord i
Gaza och beslutade, att inte bara att flytta ambassaden i Tel Aviv till det
ockuperade Jerusalem utan även att erkänna Israels överhöghet över de syriska
ockuperade Golanhöjderna [2].

Maria Malmer Stenergard och Israels utrikesminister Gideon Saar.
En ensam europeiska
Frågan är då varför Stenergard, klart medveten hon
är om ”kalibern” på ”El Tigre” reste och deltog i presidentinstallationen i
fredags när hon visste att hon skulle vara helt ensam representant av europeiska
regeringar, bara den spanske kungen, som ALDRIG missar en dylik högtid med
cocktails och dylikt i världen, deltog?
Dessutom är det rent patetiskt, som den
chilensk-ukrainske journalisten Oleg Yasinsky, (RT) beskrev ceremonin:
”Den högtidliga ceremonin för
överlämnandet av presidentensbandet hade få internationella gäster. De var dessutom
tvungna att titta på talet på en teveapparat i ett separat rum, eftersom
Abelardo de la Espriella föredrog att tillägna sitt budskap till nationen
endast till militären med endast 18 civila som vittnen. De 201
kongressledamöterna, som reste från Bogotá till Cali för befälsbytet lämnades
kvar och tittade på teveapparaten tillsammans med de utländska gästerna”.
Farsen fick mig osökt att minnas när
rättegången 1988 mot Christer Pettersson skulle genomföras och vi
reportrar satt ihoptryckta i ett sidorum med en teveapparat, eftersom rättegångssalen
var full av vakter, advokater, åklagare och andra inbjudna.
Wallenbergs Gripenaffär i fara?
Det svenska intresset av presidentinstallationen
tror jag, och det är en personlig tanke, har sin bakgrund i oron över att den
nye pro-Trump-presidenten i Colombia kommer att riva upp affären om 17 Gripenplan
till Colombia.
Stenergards landning i staden Cali i Colombia
föregicks av ett besök i Brasilien där hon på sin Facebooksida lyriskt skriver;
”Kaffe och Gripen E – något av det bästa Brasilien har”, för i landet har SAAB-gruppen,
det vill säga ägaren Wallenberg en sammansättningsfabrik. Och denna i det militärindustriella
komplexet aktiespekulerande utrikesminister ser mycket lycklig ut på fotot, med
Wallenbergs Gripen i bakgrunden.
Och inför resan till Colombia publicerade Stenergards
pressekreterare Cornelia Norman följande:
”I samband med besöket kommer
utrikesministern att ha bilaterala möten med motparter i regeringen. Besöket
bekräftar den starka bilaterala relationen mellan Sverige och Colombia”
inför resan.
Därför är det naturligtvis ingen tillfällighet
att Stenergard hade träffar med den nye öppet nyliberala vicepresidenten José
Manuel Restrepo, finansminister Miguel Gomez, handelsminister Mauricio
Gomez Amin samt utrikesminister Omar Bula Escobar, dessa träffar
förstärker legitimiteten av Espriella på en presidentpost som han, enligt den avgående
presidenten och en grupp av experter och ingenjörer aldrig skulle ha fått.
![]() |
| Brasil-kaffe och Wallenbergs Gripen. Kan inte bli bättre, menar den i vapen aktiespekulerande utrikesministern, tvåbarnmamman Maria Malmer Stenergard (m). |
”The Connection Tel Aviv”
Valfusket var och är flagrant, och det rör sig totalt
om närmare åtta av cirka 25 miljoner röster som manipulerats av ett valsystem
med band som går till Tel Aviv, enligt den förre presidenten Gustavo Petro. På
så sätt berövades vänsterns Ivan Cepeda valsegern för mer än tre
miljoner röster tillerkändes Espriella, som naturligtvis hade Trumps hela
uppbackning.
Att just ”The Connection” till Israel står
i centrum i dagens Latinamerika, är ingen nyhet längre. Samma valfusk ägde rum
i november 2025 i Honduras, och innan dess i Argentina. Nu stundar ett val i
Brasilien om två månader där farhågorna är stora om att även här kommer ockupationsmaktens
ingenjörer att ”aktiveras”.
”Slita inälvorna ur vänstern”
I stället för att skaka hand med regimrepresentanter
som försvarade de psykopatiska statsterroristiska krafter som använde ugnar för
att radera bort de tekniska bevisen på ett annat folkmord, borde den svenska
utrikesministern åtminstone ha besökt platsen där Fabian Becerra med
ljus och lykta under 20 år sökte sin dotter som slutade i en ugn i Norte de
Santander.
Espriellas föregångare på presidentposten, de
paramilitära dödsskvadronernas politiske mentor Alvaro Uribe, anklagas
för att ha beordrat armén att genomföra de så kallade ”Falsos Positivos”,
utomrättsliga avrättningar som innebar att armén sköt sammanlagt 6402 civila
colombianer, som, i krigsrapporterna utpekades som ”gerillamedlemmar dödade i
strid med armén”!
Men han ses nästan som en ”ängel” vid sidan av Espriella.
Denne å sin sida, har försäkrat att han kommer att
upphöra med alla former av fredsprocesser, bygga mega-fängelser och göra allt
för att ”slita inälvorna ur vänstern”.
Vem vet, om 20 år kanske vi får rapporter om
att ugnar har påträffats någonstans i Colombia ”där hundratals bönder,
journalister, fackledare och vänsterns framstående medlemmar brändes efter att
de avrättats”.

FARC-gerilla från det "Karibiska Blocket".
FOTO: DICK EMANUELSSON
Går
historien igen?
Ovanstående
är bara ett fragment av Colombias historia där oppositionen har förts till
slaktbänken när den haft fräckheten att kräva sociala och ekonomiska reformer.
Glöm
inte att den colombianska gerillan föddes först efter mordet på den folkkäre
liberale ledaren Eliecer Gaitan 1948. Det öppnade dörrarna för ”den
Stora Våldsvågen” under 1950-talet som skördade 350 000 människoliv, i
våldet mellan liberaler och konservativa.
Men
allvaret inleddes 1964 då det lilla bondekooperativet i byn Marquetalia i länet
Tolima bombades och 16,000 infanterisoldater attackerade 48 bönder som
anklagades för att ha bildat en ”kommunistisk självständig republik” uppe i bergen.
Armén lydde order från Pentagons generaler som hade utarbetat ”Plan Lasso”, i
tron att döda bönder, är att döda försök till uppror.
FARC
bildas
I
stället blev det uppkomsten till Latinamerikas äldsta gerillarörelse, FARC-EP,
som aldrig besegrades av armén och som i november 2016, alltså för tio år sedan
undertecknade fredsavtalet med president Juan Manual Santos och överlämnade
sina vapen.
Men
fredsavtalet uppfylldes och tillämpades inte förrän president Gustavo Petro
tillträdde. Men då hade redan 500 av de gerillasoldater som undertecknat
fredsavtalet och inlemmats i det civila colombianska samhället, mördats. Många,
för att rädda sina liv från den statliga och paramilitära terrorn, återvände
till bergen och djungeln.
Går
historien igen?
Mycket
talar för det, i synnerhet efter att ”El Tigre” har intagit presidentposten och
lovat att ”slita inälvorna” ur alla som representerar ”vänstern”.
Den
överlevande gerillan gjorde sig till tals i 16 olika län via olika väpnade aktioner
samma dag som Stenergard tittade på teveapparaten när Abelardo Espriella svor
presidenteden framför militären på den 3:e armébataljonen i staden Cali.
Det
kunde ha börjat bättre.
https://youtu.be/tkPbEjJ2EWU?si=5EfyBB3dJPRH7uhc
[2]
https://www.swissinfo.ch/spa/israel-agradece-a-colombia-el-reconocimiento-de-su-soberanía-sobre-los-altos-del-golán/91875624
`Uppskäraren´
Abelardos mirakulösa fosterland
Av Oleg Yasinsky, RT
Den
colombianske nobelpristagaren Gabriel García Márquez sa: ”Ingen tror mig när
jag säger att jag inte har hittat på någonting. Jag är bara en enkel skrivare”.
Han hade helt rätt.
För
att beskriva verkligheten i ett land som Colombia räckte all hans magiska
realism inte till. Colombias nye president, Abelardo de la Espriella, verkar dela ett namn med en av sina
litterära karaktärer, men tyvärr är han inte hämtad ur någon roman. Men hans
politiska projekt, det ”Mirakulösa Fosterlandet”, låter precis
så García Márquez-aktigt.
DEN 7 AUGUSTI, DAGEN FÖR hans presidentinstallation,
presenterade den colombianska tv-kanalen Canal 1 de la Espriella som ”advokat,
sångare, 'influencer', romblandare och sprit- och klädförsäljare”. Jag tyckte
det var roande, väldigt i linje med dessa tider då ordet ”populism” verkar
otillräckligt och föråldrat.
Det
är möjligt att denna kanal snart kommer att upphöra att existera, tillsammans
med alla ”dåliga journalister”, som den nya presidenten kallar dem som
kritiserar honom eller inte håller med honom. Han lovar att lämna dem alla
arbetslösa och bara anställa sina ”goda journalister”, lojala och lydiga.
Abelardo de la Espriella är inte en produkt som Milei, han är
inte en reinkarnation av pinochetismen som (Jose Antonio) Kast (den nye
presidenten i Chile, son till en tysk nazist och SS-soldat), och han är inte
arvtagare till sin kriminelle fars demagogi, som Keiko Fujimori. För att bättre
förstå logiken bakom extremhögerns återkomst till makten i Colombia är det
viktigt att komma ihåg att detta lands ”exemplariska demokrati” på 1980- och
90-talen lämnade fler mördade och `försvunna´ än alla diktaturer på kontinenten
tillsammans.
Den colombianska ekonomin (det vill säga landets ägares rikedom) växte
i takt med massakrerna på dess bönder och transporterna av kokain till
knarkkungarna i USA.
Vår
tids värld kastar av sig sina masker och talar till oss med symbolernas språk.
Colombia är inget undantag. Presidentinstallationen av denna administration
besöktes av ett minimalt antal statschefer och var mer av en parad av den
kontinentala högern: presidenterna i Argentina, Chile, Costa Rica, Dominikanska
republiken, Ecuador, Honduras, Paraguay och Panama, utöver Spaniens kung [samt Sveriges utrikesminister, Maria Malmer Stenergard (m), som är
chef för Sveriges ambassad i Havanna som sticker dolken i Kubas kamp för
överlevnad och i ett uttalande endast kommer att stödja Kuba om landet
förvandlas till en `kapitalistisk demokrati, i klartext välkomnar USA:s
blockad, strypsnara och invasion av Kuba, översättarens anm.´].
PRESIDENTENS
ÄMBETSED BRÖT mot traditionella protokoll och ägde INTE rum på platser som Plaza
Bolívar och kongressbyggnaden i Bogotá. För första gången hölls den i en aula
på ett privat universitet, universitetet i Santiago de Cali (landets tredje
stad), och presidentens installationstal hölls på excercisfältet på
Pichincha-bataljonen, också i Cali.
Budskapet var kristallklart: länet Valle del
Cauca, i årtionden ett av de territorier som drabbats hårdast av
inbördeskriget, var där hans krigshetsande tal mötte det starkaste motståndet
och följaktligen ett av de län där han förlorade valet och vänsterkandidaten
Iván Cepedas Historiska Pakt segrade stort. Att tillträda sitt ämbete där, att
svära en ed inför de väpnade styrkorna snarare än kongressen, bekräftar hans
föredragna och nästan enda argument: att politisk auktoritet underkastar sig
militär auktoritet. Detta första tal som president var det längsta i landets
historia, och under sina 77 minuter lyckades han säga absolut ingenting. För
att du ska få en uppfattning och föreställning så var det som ett tal av Trump,
fast lite värre.
DEN HÖGTIDLIGA CEREMONIN för överlämnandet
av presidentensbandet hade få internationella gäster, som dessutom var tvungna
att titta på talet inför de väpnade styrkorna på en teveapparat i ett separat
rum, eftersom Abelardo de la Espriella föredrog att tillägna sitt budskap till
nationen endast till militären, privat, med endast 18 civila som vittnen. De
201 kongressledamöterna som reste från Bogotá till Cali för befälsbytet
lämnades kvar och tittade på teveapparaten tillsammans med de utländska
gästerna.
För att bryta med landets långa republikanska tradition brydde sig De
la Espriella, för att ta över presidentposten, inte ens om att gå in i
republikens kongress eller erkänna maktdelningen. Ingen annan högerorienterad
president i Latinamerika hade gjort något liknande.
Till
och med Najib Bukele från El Salvador, även om han ibland åtföljdes av militär
och polis, gick in i sitt lands Nationalförsamling. Och åter till ämnet
fotboll, Gianni Infantino,
FIFA-presidenten, var en av Abelardos gäster. Det är samma Infantino som blev
känd under förra VM för att ha följt Trumps order att skjuta upp den ettåriga
avstängningen av den USA-anfallaren Folarin
Balogun så att han kunde spela i USA:s kommande match. De la Espriella
behöver väl visa sitt fotbollsgalna land att han är vän med FIFA-presidenten,
att det finns hopp om att vinna nästa VM, eftersom han nu är en del av den
privilegierade politiska eliten som påverkar sport och alla andra aspekter av
mänskligt liv.
ABELARDO de la ESPRIELLA informerade nationen om att han inte kommer
att arbeta från presidentpalatset, Casa de Nariño (i huvudstaden Bogota);
han har till och med föreslagit att reformera konstitutionen för att göra (sin
hemstad) Barranquilla till alternativ huvudstad och styra från den karibiska
kusten. Om detta budskap behöver tydas verkar det som att för honom är regera
är inte det samma som arbete. Med så många rådgivare och anställda kan han
underteckna dekreten och besluten från någon av hans yachter eller privata
jetplan.
Han kommer säkert att säga att han kan styra
landet via TikTok eller Instagram, eller, är det inte det makt är till för? Han
kommer att insistera på att han inte är politiker, att han inte är intresserad
av politik, eftersom det bara är en fråga för kommunister och gerillakämpar.
Och okunniga människor älskar det, eftersom det
är en legitimering av presidentmakten som gör att de inte behöver tänka för
mycket… Och många gillar att dessa statliga evenemang numera liknar glamorösa
privata fester, som en Oscarsceremoni i Hollywood.
Således kräver transnationell makt att massorna
omskolas med stöd av sociala medier och narkotikakultur, att resterna av staten
bryts ned, eftersom allt som styrs av staten är så fult, korrumperat och ont,
medan allt som är privat är så vackert, beundransvärt och välmående, vilket
leder till slutsatsen att staten inte längre behövs och bör ersättas av ett
globalt megaföretag, eller till och med ett digitalt globalt megaföretag.
Abelardo de la Espriella beundrade, från ung
ålder, narkotikahandlare och mördare, såsom den ökände paramilitära ledaren Salvatore
Mancuso. Han har till och med försökt imitera den italienska maffiastilen:
intelligent, bildad och elegant. Dock utan större framgång, eftersom hans
fysiska egenskaper får den `tunne´ Abelardo att se ut som en karikatyr jämfört
med Salvatore Mancuso, en kultiverad italienare från överklassen.
Mancuso dömdes för extremt allvarliga brott som
begicks som befälhavare för Colombias paramilitära dödsskvadroner, AUC [utpekade
av åklagarämbetet för att vara ansvarig för morden på 150,000 civila
colombianer, övers. anm.], inklusive mord och massakrer på civila, `försvinnanden´,
fördrivning och berövande av (miljoner hektar) mark från bönder och
ursprungsbefolkningar, sexuellt våld och narkotikahandel.
Under Alvaro Uribes regering (2002-2010) utlämnades
han till USA. Mancusos betydelse ligger i det faktum att han, som en av AUC:s
högsta befälhavare, var en viktig länk mellan de paramilitära grupperna och de
colombianska säkerhetsstyrkorna. Den unge advokaten Abelardo de la Espriella
blev först känd genom att bli Mancusos försvarsadvokat, samt genom att
företräda andra paramilitära ledare och narkotika-capos.
EN ANNAN VIKTIG DETALJ är Abelardo de la Espriellas nära relation med Carlos
Alonso Lucio, en av de mest gåtfulla figurerna i colombiansk politik, som
blev ledare för hans valkampanj. Som ung var Lucio medlem i gerillagruppen
M-19. Efter demobiliseringen gick han in i politiken och ledamot av representanthuset
och senare senator. Han blev därefter rådgivare till AUC, vilket innebar att
han gick från att arbeta med en gerillagrupp med vänsterkaraktär till en
extremhögerorienterad paramilitär organisation. Han stötte dock på allvarliga
juridiska problem: han dömdes för bedrägeri, flydde landet och avtjänade bara
några månader i fängelse. Han var också inblandad i narkotikahandel och
korruptionsfall. Enligt hans officiella version genomgick han en religiös
omvändelse under sin tid i fängelse och blev därefter en konservativ evangelisk
predikant. Han gifte sig med Viviane Morales, en tidigare senator och tidigare
justitieminister i Colombia, som var hans långvariga beskyddare. Utan att själv
delta i politiken blev han så småningom ledare för sin vän Abelardos
framgångsrika valkampanj, men till skillnad från Abelardo de la Espriella slog
han igenom på den latinamerikanska scenen kanske vid dess värsta tänkbara
tidpunkt.
EN OKUNNIG OCH AMBITIÖS man som under sin valkampanj mer än en gång
lovade att ”utplåna kommunisterna” (och de som vet något om colombiansk
historia vet att detta inte är någon metafor), drömmer om att leda sitt land
tillbaka in i ett inbördeskrig där alla är mot alla, som den främsta garantin
för hans nya affärer och hans nuvarande makt.
Konsekvenserna av den katastrof som Abelardo ”Uppskärarens”
presidentskap representerar är mycket förutsägbara, och att övervinna dem
kommer att kosta colombianerna många tårar och mer blod.
Även om han formellt är känd som president för
extremhögern, bekänner han sig i verkligheten inte till någon politisk ideologi
och är kapabel att ändra sin ståndpunkt varje dag: ibland kallar han sig
libertarian och ateist, och några timmar senare gråter han framför altaren och
svär sin kärlek till Kristus.
Från och med nu har Trump en ny, lojal allierad
för att implementera Monroedoktrinen över hela kontinenten; hos hans partners
inom narkotikahandeln har de nu en betrodd försvarare och beskyddare; och för
bönderna, ursprungsbefolkningen och hela befolkningen är han en obeveklig
fiende som inte kommer att sky något.
Om det finns någonstans i Latinamerika en
komplett 'business-plan' för att skapa ett helvete mitt bland paradisiska
tropiska landskap, glad musik, vackra kvinnor och doften av kaffe, är Colombia
utan tvekan den perfekta platsen att göra det.
Översättning
och redigering:
Dick
Emanuelsson





